Konstverket finns att bese i Torekov Kyrka. Foto John Nygren.

TOREKOV – DÅ & NU

Samhället Torekov kan spåras till tidigt 1200-tal och intog snart en särställning i förhållande till andra byar och samhällen på Bjärehalvön. Det växte fram som ett fiskesamhälle, till en början kanske bara säsongbebott. Det var den stora tillströmningen av sill på 1200-talet som gjorde
att orter som Båstad, Luntertun och Torekov utvecklades. För Torekovs del var det också samhällets strategiska läge vid en av medeltidens mest trafikerade handelsvägar i norra Europa, närheten till de viktiga ankarplatserna vid Hallands Väderö och tillgången till en egen skyddad vik som lämpade sig som hamn.


Under 1200-talet växte samhället till så många hushåll att det var möjligt att bygga en egen kyrka, S:ta Thora kapell, helgat åt Bjärehalvöns skyddshelgon som särskilt värnade om sjöfarare och havande kvinnor . Det stadsliknande lilla samhället låg på mark som den danske kungen skänkte till kyrkan. De som bosatte sig på platsen blev befriade från skatt mot att de betalade tomtöre till kyrkan. För att ytterligare bättra på kyrkans ekonomi skänkte kungen också Hallands Väderö till kyrkan som där-igenom kunde inkassera gräsgäld. Torekovbornas särställning stadfästes i privilegiebrev från 1300-, 1400- och 1500-talen. Många är de sjöfarare som vid Väderön funnit en trygg hamn och som i Torekovs kyrka tackat Gud för sin räddning med en votivgåva och betalat en ”hamnavgift” till kyrkan.

 

Vi kan ana en välmående kyrka och ett relativt välmående samhälle under 1200- och 1300- talen, men redan på 1400-talet sökte Torekovborna i ökad utsträckning en del av sin bärgning utanför samhället. Fiske och magra åkrar kunde inte försörja dem alla. En så småningom omfattande sjöfart växte fram. Till en början  fraktade man huvudsakligen ved från Bjärelandets skogar till Köpenhamn.


I 1670 års jordrevningsprotokoll (revning = mätning) anges att ”Torekov är ett fiskeläge, hvar det bor allehanda slags fiskare, af hvilka en del hafva ingen annan näring än bara sjön, en del brukar derförutom afwel i Marcken”. Och vi kan tillägga att här också bodde ett antal skeppare som bedrev fraktfart. Totalt fanns det

 36 matlag eller ett 180-tal individer. Just vid denna tid var Torekov den mest betydande frakthamnen på Bjärehalvön.


År 1737 drabbades samhället av en omfattande brand då kyrkan skadades och flera hus i byns centrala del brann ned. Trettio år senare, 1767, får vi veta om Torekov att samhället är ”ett stort fiskeläje som underhåller för sin sjöfart tvenne stenbryggor med dryg kostnad, och härstädes fiskas koljor, torsk, Wittling, flundror af flere slag, sill mm af hvilket senare ärhålles något rundligare till salu.” Torekov hade vuxit till 45 gatehus och 15 hemman dvs. cirka 300 individer varav ett 30-tal var skeppare på hel- eller deltid. Byn hade egen kvarn.


Från 1823 då enskiftet genomfördes i Torekov finns bevarat en del handlingar av vilka det framgår att det fanns ett sjuttital hushåll, att 13 av dessa var jordägare som hade sina gårdar inne i byn och att det fanns ett 40-tal yrkesfiskare. Enskiftet hade förbättrat ägarstrukturen ute på fälten men inte tvingat ut mangårdsbyggnaderna från byn. Inte bara jordägarna, som i de flesta fallen också var skeppare eller sjökaptener, idkade jordbruk och boskapsskötsel. De flesta gatehusägare hade någon liten ”kålhage” och fähus. De odlade grönsaker till husbehov och höll tillsammans 700 får ute på Väderön som fungerade som deras visthusbod. Fiskeläget drabbades på nytt svårt av brand 1858 då kyrkan och 47 hus, i det närmaste samtliga i den nordvästra delen av centrala byn, brann ned. Den gamla medeltidskyrkan, svårt skadad av branden, revs och en ny kyrka byggdes utanför byn. Det tog drygt 15 år för Torekov att hämta sig efter branden. Först i mitten på 1870-talet var byn i stort sett uppbyggd igen, nu till stor del med hus i tegelsten och med de flesta bondgårdar utflyttade från byn.


Konkurrensen om kustfrakterna och brist på kapital till större båtar medförde i slutet av 1700-talet att flera Torekovskeppare, och med dem även besättningsmän, övergick till tjänst hos grosshandelshusen i de större städerna. Där seglade de briggar och så småningom också barkskepp och fullriggare över världens alla hav,

skepp som på grund av sin storlek inte kunde angöra Torekovs hamn utan endast tillfälligt ankrades upp i lä av Väderön. Torekov var sannolikt Sveriges sjökaptenstätaste ort i mitten av 1800-talet och mer än två tredjedelar av befolkningen fick i någon form sin bärgning från sjön. Senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet kännetecknades av en stark befolkningstillväxt i Torekov. 1855 bodde inom socknen 520 personer, 1885 var befolkningen 732 personer. När segelsjöfartens glansperiod var över i slutet av 1800-talet och fisket minskade fick många Torekovbor flytta till andra orter i Sverige och till och med emigrera till Amerika för att försörja sig. Torekovbefolkningen minskade igen så att den omkring 1910 åter var på 1855 års nivå och där låg den kvar till in på 1950-talet.

 

De som var kvar sökte ett nytt ben att stå på och fann det så småningom i turistnäringen. Kullerstensgator, vita gardiner och prunkande pelargoner i fönstren mötte de första badgästerna, eller som man kallade dem ”främlingarna”, när de med hästskjuts eller båt anlände till Torekov på 1870-talet, ”lockade av den genuina fiskebyns otvungna liv och det klara, friska, salta vattnet”. 1871 öppnade ett nytt gästgiveri, 1877 ett varmbadhus, ett måste för en badort på den tiden och på 1880-talet ett kallbadhus. 1895 revs gästgiveriet och på tomten byggdes symbolen för badorten Torekov, hotell Kattegat och den gamla kyrkogården omvandlades till park för badgästerna att spatsera i. Till de tidiga besökarna räknas konstnärer som lockades hit av naturen och det speciella ljuset.  De första femtio åren var tröga och motgångarna många men på 1920-talet ökade besöksantalet tack vare bättre kommunikationer och utbudet kunde kompletteras med flera pensionat, kiosker, caféer och turbåtar till Hallands Väderö. I byn byggdes fritidshus, anlades tennisbanor och 1926 byggdes en golfbana. Här skapades också en av Skånes största camping-platser. Torekov är idag på gott och ont en synnerligen attraktiv turistort.

TEXT: Bertil Wulff 

SJÖFOLKET


Sjöfokets by, del II och beräknas finnas i
marknaden den 8 juli 2021.

I denna den andra delen av Söfolkets by med undertiteln Torekov i en svunnen tid presenterar Bertil ytterligare avsnitt ur byns historia. Han berättar bla. om Torekovs lotsar, om hur Badhuset i hamnen skulle locka ”främlingar” till Torekov och hur man handlade med polletter i en tidig kooperativ handelsbod. Ni får också läsa om sillfisket i slutet av 1800-talet, om hur fiskarbefolkningen varnades för storm och om tullaren Christopher Barfoth som tjänade sig en förmögenhet på strandade fartyg och jakten på smugglare. Boken, som är rikt illustrerad, kommer att säljas i Torekovs Turistbyrån och ICA-Torekov, pris 340:-, eller via bertil.wulff@gmali.com. till en kostnad av 400:- (ikl. frakt inom Sverige) Glöm inte att ange postadress vid beställning.